Sen slåtter, protein och kväve

Bortförande av protein och kväve

Nedanstående har skrivits av signaturen Göran på ett forum för mer än tio år sedan (här är länken gällande sen slåtter). Inledningen är ett svar från Statens Lantbruksuniversitet. De beskriver hur protein och kväve dirigeras till övervintrande delar av en växt. Ett sätt att använda informationen kanske kan vara att marker som behöver dräneras på kväve och protein skall slås tidigt just av det skälet (och i ett senare skede efterbetas). En annan kan rimligen vara att i marker nära balans kan slåtter och efterbetning ske sent, det underlättar fröbildning av örter som blommar sent och kanske även kan vara till hjälp för fjärilar och andra insekter med pollen och nektar sensommar och höst. Längst ned beskriver Göran att även han efterbetar med gräsklippare.

”Jag fick snabbt svar från SLU ang. proteinet:

Kväve är en dyrbar resurs för de flesta växter (undantaget sådana som fixerar luftkväve själva) och de har därför en fysiologi som gör att de hushållar noga med det kväve som de lyckats ta upp ur markmiljön. Kväve tas i allmänhet upp snabbt, och i en vallgröda så beror den minskande halten initialt på att kvävet späds ut i en allt större biomassa, dvs. mängden biomassa x biomassans kvävehalt kommer att vara ganska så konstant över långa tidsperioder. Men det du talar om är ju om man lämnar en ‘mogen’ gröda att stå kvar på plats, och då handlar det mycket om att växten omfördelar kväve mellan olika organ. Har grödan bildat frö kommer en hel del av kvävet att finnas där, men en del dirigeras också om till övervintrande organ, från vilka det sedan mobiliseras igen under den tidiga vårtillväxten. En äng är dock aldrig helt statisk utan fortsätter att producera biomassa så länge som temperaturen för detta är gynnsam. Då omfördelas också en del kväve från vissnande blad och skott till de nyproducerade bladen/skotten. Man bör därför inte vänta sig särskilt stora förluster från en gröda som inte är avslagen. Låter man däremot an avslagen biomassa ligga kvar på marken så kan en del kväve avgå till luften, speciellt om biomassan fortfarande är grön och kvävehalten därmed är relativt hög, men det är ju inte fallet med en mycket sent avslagen äng.

Göran skriver lite mer om för- och nackdelar med att slå sent:

Det finns fler fördelar med en senare slåtter. Nu under slutet av augusti blommar
ännu en mängd örter som exempelvis nysört, ängsvädd, alla mynor, fackelblomster,
rödklöver och rölleka för att bara nämna några arter. Alla dessa besöks nu på hösten
av en mängd dagfjärilar och särskilt då av våra övervintrande arter, Citronfjärilen,
Nässelfjärilen, Påfågelögat och Vinbärsfuksen. Desutom flyger ännu den Vitfläckiga
guldvingen, den Silverstreckade pärlemorfjärilen och flera blåvingar. För att de
övervintrande arterna ska klara vintern är det ju mycket viktigt att de ges möjlighet att
ladda upp med ett riktigt stort näringsförråd. Dessutom kommer nu på hösten också
ofta migranterna Amiralen och Tistelfjärilen till ängens senblommande arter. Allt
detta missar man ju om man redan slagit ängen.

Jag har besökt den fina ängen i södra Gästrikland som våra botanister slår. Där
flyger nu tyvärr inte en fjäril. Jag tvivlar på att örtrikedomen skulle bli mindre där om
man slåttade lite senare. Jag är vidare tveksam till att alla örter verkligen hinner få
till några fullt utvecklade frön om slåttern sker redan i juli eller första veckan
i augusti. Den fina ängsvädden, som exempelvis utgör värdväxt för den rödlistade
väddnätfjärilen, blommar ju först i augusti. Den får fullmogna frön först under slutet av
september. Denna vackra art saknas ofta på tidigt slåttade ängar. Den är kanske
inte en typisk ängsört trots dess namn. Den vill ju ha lite fuktigare mark än vad
normala torrängar kan erbjuda. Jag tror dock att den alltför tidiga slåttern är
mycket negativ för denna fina ört. Ängsvädden har etablerat sig själv på vår
äng och sprider sig nu varje år. Jag brukar spara dess fröställningar stående
till våren. Sannolikt skulle ängsvädden bli betydligt vanligare till fromma för bl.a.
den mycket hotade Väddnätfjärilen om ängarna slåttades senare. Numera finns
fjärilen nästan bara kvar i kraftledningsgatorna medan den på 1940 – 50 talet
var täml allmän i de flesta jordbruksbygder.

Det är dock en stor nackdel med sen slåtter. Det är betydligt jobbigare att slå
ängen under september eller senare än om man slår i juli. Gräset och särskilt
örter som rödklöver, kråkvicker och andra liknande ärtväxter lägger sig och
blir svåra att slå med såväl lie som slåtterbalk eller röjsåg med gräsklinga.
Jag föredrar nu röjsåg med treklinga, d.v.s. en stålklinga med tre uddar. Den
fungerar rätt bra även om gräset och örterna lagt sig – men det tar ju betydligt längre
tid än om man slår i juli.

Man måste ta med detta i förutsättningarna när man planerar att sköta en större
äng. Det gäller ju att man verkligen orkar med arbetet under många år.
Jag föreslår därför att man kanske kan dela upp en större äng på två slåtter-
tillfällen. Man kan slå mitten av ängen, säg 2/3 under juli-aug men spara
ytterkanterna och slå dem senare under september eller senare.

Sedan detta med 1:a advent. De första åren slog vi ängen denna helgt. Under
senare år när ängen utvidgats har vi börjat slå redan i september för att hinna
med. Sällan blir vi dock helt klara före nov. Jag anser att det är helt okey att slå
i september men jag är fortfarande av uppfattningen att ju senare dess bättre.
Viktigast är dock att ängen blir slagen så att det inte blir tuvor och fjolårsgräset blir
kvar till kommande år.

För att undvika tuvbildning brukar jag köra över ängen med en vanlig gräsklippare
ställd på högt läge när vi tagit in det först avslagna höet. Viktigt är då att räfsa
upp även detta ”gräsklipp” som ju innehåller en stor och näringsrik ”gräsmassa”.

Hälsningar
Göran”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *