Att anlägga en äng i trädgården.

Smängens historia

Odlad vild trädgård

Konceptet Smängen växer fram

Det tog många år innan jag hittade fram till konceptet Smängen. En småäng, en liten trädgårdsäng – inte ett trädgårdsland, inte en rekonstruktion av någon värdefull biotop, inte ett försök att skapa en slåtteräng med förlaga under förra århundrandet. En modern äng som ger skönheten i vilda blommor och sällskap av fjärilar, humlor, bin, syrsor och andra insekter. Små ytor för en äng, en smäng.

Ytorna före Smängen

Funderingarna kan jag nu följa i Smängens dagbok. Under de första åren frågade jag mig om det över huvud taget går att få vackra vilda blommor att ta sig på ytor där byggmaterial legat i flera år. På vägrenen utanför tomten, var frågan annorlunda – där växte högt gräs som snabbt blev fult och lade sig ned. Kan örter bryta igenom denna matta av högt, dominerande gräs? Slutligen fanns en fuktig yta som björnbär, sly och höga gräs förfulade. Kan den bli angenäm för ögat?

En bädd för varje ört

Min första taktik var att skräddarsy en bädd för varje ört jag ville införa. Idag tänker jag – ”oj, så onödigt”. Varje bädd innebar många timmars arbete. Insatserna gjordes dessutom under växtsäsongen, arbete istället för att njuta av semestern. För trift gjorde jag två olika bäddar – båda lika misslyckade. Med tiden hittade örten sina egna växtplatser där här-trivs-jag effekten utvecklades. Tjärblomster fick en misslyckad bädd, blåmunkar en och styvmorsviol en. Enbart två bäddar blev lyckade, en för brudbröd och en för strandveronika. De lärde mig att många exemplar behövs för en ört för att någon färg skall uppmärksammas.

Inköp av många pluggplantor samtidigt

Med de två lyckade bäddarna förstod jag att många exemplar av en ört behövs för att örten skall synas. Jag fick då tanken att köpa många pluggplantor och plantera dem samtidigt för att få till känslan av äng. Idag tänker – ”oj, vilket slöseri med tid och pengar”. Fyrtio pluggplantor av slåttergubbe sattes till hösten, de torkade. Lika många av stortimjan. Borta till våren. Fyrtio pluggplantor av färgkulla – en vacker syn året efter. Men, sedan var de borta. Klokare hade varit att köpa några få plantor, plantera dem och se om de trivdes. Idag finns dessutom möjlighet att köpa frö av många sorter – utan att de blandas med gräs. Frö som gror och trivs – med tiden lärde jag mig att sprida frön eller plantera pluggplantor där en ört visat att den trivs.

Obalansens år – nödslåtter

Under de första åren växte några örter och bildade stora bestånd. Stånds, gulsporre, revfibbla, höskallra och rödklöver – ett år sågs de inte, nästa år täckte de flera kvadratmeter. En stor yta på lilla Smängen. Med tiden har det visat sig att dessa kolonialiseringar inte varit något problem. Tvärtom har de gynnat framväxten av en rik trädgårdsäng. Gräset har hållits kort, och örterna har vikt undan och gett plats för andra arter, de som återkommer år efter år och som jag trivs med.

De mest bekymrade anteckningarna i Smängens dagbok finns från det året en hög rödklöver tog över ett stort område. Exemplaren växte upp mer än en halv meter, tätt. Allt under dem såg visset och dött ut. Det såg ut som en fiende tagit över, enbart med tanken att gynna sitt eget DNA. Experter på odling gav råd: ”Gräv upp. Avlägsna.” Jag tänkte tanken, men hittade då en liten grodd av prästkrage precis bredvid en klövers stjälkar. En uppgrävning hade troligen obönhörligt dödat även denna grodd. Jag bestämde mig istället för nödslåtter – området klipptes ned, först med lie, därefter med gräsklippare. Och se – året efter blommade prästkrage. Idag syns inte en enda rödklöver på detta område.

Under de första åren genomförde jag vid flera tillfällen även nödslåtter för höga gräs. Även de har med tiden vikit undan för korta gräs och örter. Nu är det många år sedan jag behövde ta fram lien för nödslåtter.

Ört efter växtplats

När väl Smängen som koncept vuxit fram, och vissa örter återkommit år efter år, lades taktiken om. Jag slutade anlägga bäddar för utvalda och började istället leta örter till de växtplatser som såg tråkiga ut. De ytor som inte uppvisade någon färg – vilken ört skulle kunna trivas där? Under sommaren noterade jag var ytorna finns och skrev funderingar om val av ört i Smängens dagbok. Till hösten lade jag ut frö eller planterade ut pluggplantor med valda örter på de identifierade områdena.

Ändrad estetik

En av de viktigaste förändringarna för att jag skulle trivas med Smängen var att min egen blick ändrades. Jag lärde mig uppskatta skönheten hos Smängen efter midsommar. Fram till midsommar är alla växter spänstiga, ger ett ungt och energiskt intryck. Efter midsommar ses fröställningar varav en del ger mycket färg. Höskallrans kapslar är bruna, brudbrödens först gröna och därefter bruna. Så länge jag hade kvar den blick som jag annars granskat mina trädgårdsland med så var upplevelsen skräpighet. Något som skulle rensas bort, avlägsnas.  Nu tycker jag istället att höskallrans bruna kapslar tillför estetiska värden – både färg och form.

2 reaktion på “Smängens historia”

    1. Hej Isabell!

      Tack för att du läste och för din kommentar. Vi borde ha bilder på all sprängsten och byggnadsmaterial som låg på det jag kallar huvudängen och där bilden med mandelblom är från. Och där bilden på brudbröd togs senare. Skall leta – hittar jag bilder läggs de ut på bloggen.

      Nils G Vike

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *