Väddklint har visat sig vara en smängeninvasiv art. Vacker men med en tendens att slå ut flertalet andra arter. Genom sina djupa pålrötter hittar den vatten och näring. Samtidigt produceras en stor mängd frön som ger nya exemplar. Trots att över 300 pålrötter har grävts upp ses fortfarande örtens blåa blomkorgar. Den biter sig fast som en envis kamphund på Smängen. I år prövar jag att fylla hålen där örten blommat med salt över vintern. Kanske leder den saltrika miljön till att de kvarvarande rötterna slås ut. Rimligen skadas inte omkringliggande växter; regnvatten och vatten från smält snö tar saltet med sig nedåt, tänker jag. Till våren avser jag fylla hålen med inköpt plantjord blandad med sand. Högst upp tänker jag så annueller samt mångåriga ängsväxter. Vi får se om denna kemiska krigsföring kommer att lyckas.