När jag första gången såg blåmunkar på en strand i Skåne blev jag förtjust i den blå färgen, en vacker nyans för himlen. När jag sedan upptäckte att örten lagt beslag på ett kvadratmeter stort område invid en vägkant i det omgivande landskapet så föddes ett nytt misslyckat projekt. Idén var att få njuta intensivt av den blå nyansen på nära håll. Där det enbart fanns sand efter byggnationen av vårt sommarhus tänkte jag att denna tvååring skulle få en bädd och återkomma, år efter år. Jag lade på ett tunt jordlager av såjord och hämtade frön. Och visst, året efter noterade jag ett antal blommande exemplar. Men, två år efter var de borta och andra växter hade vandrat in. Och – när jag återvände till bädden vid vägkanten så förstod jag att det jag sett var en tillfällighet; efter en sommar med torka hade till hösten ett stort antal av örten grott. Nu växte andra växter även där.

Efter den erfarenheten har jag inte ägnat blåmunkar några mödor. Den dyker upp på Smängen med några få exemplar på olika ställen varje år. Lite färg och lite variation i grönfonden. Ett år remonterade ett exemplar som en snigel beskurit.