Innan jag förstod att Smängen är en modern äng i trädgården, inte en slåtteräng från förr, trodde jag att lien var det enda redskapet som kunde användas vid slåttern. Som om örterna skulle trollas fram av att liens blad viner över ytorna. Och, visst är det en speciell känsla att svinga lien och känna tillhörigheten med det historiska landskapets hårt arbetande bönder.
Det råder ingen tvekan om att det är lättare att få ett klipp som lätt kan krattas ihop och föras bort med lie. Inte minst är den praktisk för högt gräs och för att få bort bladrosetter från kraftfulla örter som väddklint, myskmalva och stallört. Det klipp som en trimmer producerar är svårare att kratta ihop.
Men, på de torra delarna av Smängen som är i balans med korta gräs och örter är det svårt att få något utbyte med lie. Där använder jag enbart gräsklippare (eller handgräsklippare). Gräsklipparen körs först på två hjul, för att komma igenom växtligheten. Därefter kör jag gräsklipparen på lägsta nivån (”efterbetning”) för komma i närheten av de två centimeter jag strävar efter inför vintern. Ett viktigt komplement är handgräsklipparen. Den kommer åt där gräsklipparen inte når. Där Smängen är ojämn, och i kanterna mot berget, efterputsar jag ibland med handgräsklipparen.
Där växtligheten är över två decimeter för jag bort allt klipp. De senaste åren har jag prövat att låta klippet ligga kvar på de ytor med kort växtlighet och där örtrikedomen kan öka. Kanske innehåller det klippet värdefulla frön från låga örter. Kanske kan det klippet gynna groning och växt av små groddplantor.