Denna webbplats startade år 2015. Nu finns material till en bok. Under hösten planerar jag att publicera texter ämnade för boken. Du får gärna kommentera eller berätta vad du önskar att jag skall skriva om. Berättelser om din egen smäng belönas.

När du startar en smäng kan följande kanske hjälpa.

1. Kom igång! Det visar sig vilka växter som trivs på just din smäng.
2. Var försiktig med arter som kan vara invasiva på en smäng! Det gäller speciellt på soliga och torra ytor där fagra örter kan frodas och skapa en attraktiv lågväxande bild hela säsongen. Vissa arter (exempelvis väddklint och myskmalva) hittar vatten långt ner i marken och kan på det sättet dominera över lågt växande örter.
3. Byte av jordmån på en etablerad gräsmatta kan vara onödigt. En stor del av kvävet och andra näringsämnen som gynnar höga gräs kan försvinna efter några års slåtter. Det omvända kan bli aktuellt; vid alltför stor utarmning blir berikning med kompost eller mineraler ett alternativ. Mängden tillrinnande vatten och antalet soltimmar bestämmer om en smäng med lågt växande örter kan etableras.

Val av växter

Vi kan välja bland världens alla en och tvåhjärtbladiga örter för att skapa en smäng. Våra rabatter innehåller växter från många länder och kontinenter. Det kan även våra smängar göra. Många av våra ängsblommor har rimligen evulotionerats fram på de stora euro-asiatiska slätterna som en gång täckte delar av nuvarande Europa och Asien. En del av de örter som växte på slätterna nådde Sverige via djur, vind eller mänskliga transporter, andra inte. Men även de som inte har etablerats i Sveriges natur kan mycket väl trivas på en smäng och bidra till en vacker helhet.

På en torr och solig yta kan vi skapa en färgrik växtlighet som håller sig nära marken hela säsongen. Men, vi måste undvika arter som beter sig invasivt, som slår ut andra örter. Förutom de växter som myndigheter och Naturskyddsföreningen varnar för (se faktaruta) finns det arter som kan dominera på små ytor. Jag kallar dem smängen-invasiva. Min värsta plågoande har varit väddklint – en vacker ört som höll på att konkurrera ut all annan växtlighet på en del av Smängen. Dess djupa jordstam hittar vatten och näring som gör väddklint frodig och dominerande. De smängen-invasiva växterna har ett eget kapitel i slutet av boken.

Grönfonden

Grönfonden bestämmer till stor del hur en smäng kan användas och vilket intryck den ger. En liten del av Smängen anlades på torr mark som inte rörts under många decennier. Växtligheten bestod huvudsakligen av ljung, sommarfibbla, höstfibbla samt låga gräs och starr. Det första året avlägsnade jag 12 (sic!) skottkärror fulla med halvt förmultnad torv. Efter det har fler och fler arter vandrat in eller införts. Varken höga gräs eller höga örter har visat sig. Ytan har aldrig sett ovårdad ut. Och, ju fler arter som invandrat, desto mer glädje har denna lilla ängsyta spridit. Efter nedklippningen fyller klippet nu knappt en halv skottkärra. Rimligen gäller generellt att där solen når fram en stor del av dygnet och där vatten enbart tillförs via regn så kan en smäng med låga växter odlas fram.

En del av Smängen anlades på mark som varit täckt med sprängsten under några år. Kanske har marken berikats med kväve genom att regnvatten sipprat ned mellan stenarna. Det tog det många år innan den ytan såg prydlig ut. Direkt efter att stenarna forslats bort tog sig höga gräs som hundäxing och knylhavre in och bildade täta bestånd. De första säsongerna lade sig gräset mot slutet av juli, tyngda av regn. Efter några års slåtter och med ökad örtrikedom har de höga gräsen successivt försvunnit. Enstaka låga strån av de initialt höga gräsen påträffas dock fortfarande. Att ytan nu ser prydlig ut beror till stor del på att en lågväxande grönfond har etablerats.

Det är spännande att observera hur vissa kärlväxter trycker ned sina bladrosetter mot marken. Det gäller exempelvis gulkämpar, rödkämpar och slåtterfibbla. Kanske hukade de en gång på de euroasiatiska slätterna under betande mular och tungor. Djuren snuvades på godsakerna, kunde inte komma åt de nedtryckta bladen. Samtidigt klarade bladen att trampas på av klövar. Denna egenskap kan vi använda då slitage från barns lek skall tålas. Växterna kan ge en slitstark smängmatta.

Backtimjan, vitklöver och stortimjan håller sig nära marken. Täta bladrosetter hittar vi på strandtrift och tjärblomster. De kan bidra till en tålig yta för lek och spel.

Ett av våra barn tillbringade några dagar på Barnens Ö. Den gröna mattan som lägrets deltagare lekte på visade sig till stora delar bestå av en lågväxande daggkåpa. På avstånd noterade jag inte örten utan trodde att mattan bestod av kortklippt gräs. Jag grävde upp några sticklingar som planterades på Smängen och klonen breder nu ut sig. Höjden mäter ungefär sju centimeter. Denna lågväxande daggkåpa ser jag som ett viktigt bidrag till variationen i Smängens grönfond.

Undan för undan har darrgräs brett ut sig på Smängen. Bladrosetten har en höjd något över en decimeter. De ettåriga gräsen vårbrodd och vitgröe återkommer varje år. Små tuvor av olika gräs, troligen rödsvingel samt en ven, ser jag som perfekta för att skapa en trevlig helhet. Tuvorna lämnar plats för frön från önskvärda örter att gro emellan dem. Gräs som formar tuvor noterade jag tidigt på Smängen och dess frö har jag spridit.

En smäng kan växa där bilen parkeras och i gången från gatan till ytterdörren. För att stadga upp underlaget kan sten som tillåter växtlighet genom hål användas. Med sådan armering kanske även snöskottning vintertid underlättas.

Jordmån

När ängsväxterna utvecklades på de euro-asiatiska slätterna var det i samspel med stora och små djur. De betade gräs och andra örter samt utsöndrade urin och avföring som berikade jordmånen. Döda blad och strån bröts ned av bakterier, svampar och smådjur. Inget avlägsnades och ängsblommorna hade tillräckligt med näring. När så gräs och andra örter hamnade på svenska ängar många år senare, fördes de bort efter slåttern; det torkade höet användes som vinterfoder för djuren. Att de vissna växterna togs bort utarmade med tiden jorden, vilket gav försämrade skördar. Ibland planterades träd för hamling, skörd av blad. Träden hämtade sin näring längre ned i marken än vad gräs och andra örter gör. Bladen kunde användas som vinterfoder eller användas till att gödsla ängen.

Dessa historiska erfarenheter kan användas för att få balans på en smäng. Orden kan förvirra. Den som pratar om att ”utarma jorden” eller att ”göra den mager” menar nog i första hand att gräsen tar över om koncentrationen av kväve är hög. Kväve gynnar höga gräs och andra höga frodiga örter vilket motverkar lågväxande gräs och fagra ängsblommor. Men, det är just kväve (och kanske även några andra näringsämnen som fosfor) vi inte vill ha för hög koncentration av. Metaller som en del ängsblommor måste finnas. Vissa jordbakterier, mikrosvampar och smådjur som mask kan skapa en jordmån där ängsblommor trivs. Jorden skall således absolut inte utarmas på vissa metaller, jordbakterier, mikrosvampar eller smådjur. Tvärtom, ibland kan det vara bra att berika med dessa för att vi skall få en vacker yta. En spännande del av att vårda en smäng handlar om att hitta en balans. Där gräs och andra örter är låga kanske vi försiktigt kan tillföra exempelvis stenmjöl eller träaska så att örterna hittar nödvändiga näringsämnen. På vissa ytor kanske det även kan vara klokt att tillföra små mängder av kompost, kanske helst maskkompost.  

En av Sverige pionjärer för bevarande eller nyskapande av ängsmark, Mårten Hammer, menar att fet åkermark kan omvandlas till en vacker äng. Han skriver 1978: ”En tioårsuppföljning av anlagda ängsytor på tidigare åkermark har visat att det är möjligt att på kort sikt skapa relativt artrika ängssamhällen även på från början näringsrik mark”. Han fortsätter: ”För den stora massan befintliga gräsmattor är det oftast inte önskvärt att plöja upp och nyanlägga.” Baserat på experiment som utförts vid lantbruksuniversitetet på Alnarp har vi under många år haft kunskapen att för stora ytor kan ängsblommor sås in på en åker med fet näringsrik jord. Inom några år uppvisar åkern en vacker äng, växterna omvandlar jordmånen. Om vi översätter kunskapen till våra trädgårdar så kan vi använda den jordmån som redan finns där. När klipp förs bort efter slåttern så minskar efter några år koncentrationen av kväve och andra näringsämnen som gynnar höga gräs framför rara ängsblommor. Vi tarvar inte föra bort fet mylla eller tillföra mager jord.

För att en smäng skall få låg växtlighet behövs sol och begränsad tillrinning av vatten. En smängmatta där barn skall leka måste vara fast, barnen kan inte halka omkring i lera. Om mattan utgår från en befintlig gräsmatta vet innehavaren om ytan tål lek och spel. Vid nyanläggning där massor måste tillföras kan fotbollsförbundets rekommendation kanske vara till hjälp. De föreslår 80 procent sand och 20 procent torv för en fotbollsplan. En smäng som enbart skall betraktas kan anläggas på varje yta, oavsett mängd sol, jordmån och tillrinning av vatten. Men naturligtvis måste valet av växter anpassas efter förutsättningarna. Den som försöker odla en låg ört som trivs där det är torrt på fuktig mark slösar rimligen med sin tid.

Referens:

Hammer, M. Berikning av urbana biotoper. BM:s Skriftserie 2: 37-40. Uppsala 1999.