I brist på bättre alternativ kallar jag den sista nedklippningen med gräsklippare för efterbetning. När jag klipper två gånger kallar jag den första omgången för slåtter. I år slog jag med lie i den fuktigaste delen, där höga örter växer och på det nyligen uppgrävda området där gräset ännu är högt.

På de ytor där det finns en rimligen balans har jag troligen klippt ned för kort i den andra omgången, vid efterbetningen, under flera år. I år hade jag gräsklipparen på högsta nivån, vilket lämnade grässtråna som står upp och där marken är jämn fem till sju centimeter höga. Bladrosetter som skadas då höjden är lägre, främst trift och gulkämpar, kan förbli intakta med den höjden.

Anledningen till att jag klippt så lågt är observationen året efter att jag klippt på lägsta höjden – det var första gången jag fick känslan av äng. Det kan ha berott på att det var första året som de höga gräsen hundäxing och knylhavre hölls tillbaka. Lägre gräs och örter syntes bättre. Sedan har jag fortsatt, år efter år. Intrycket kan även bero på att jag fick bort filt med den lägre klipphöjden.

Nu är hundäxing och knylhavre i stort sett borta från de ytor som tycks mig vara en god smängmatta. Troligen måste de sista stråna ryckas upp. Kanske en princip kan vara att klippa extra lågt under de åren som en yta kultiveras. Kultiveringen fram till att en trevlig balans mellan gräs och örter uppnåtts. Under åren då högt gräs kan ligga ned och hota att bilda en filt (thatch) som hindrar frön från att gro och groddplantor från att bli adulta.  

Vi får se om gräs eller örter gynnas av den högre höjden. Det är långsamma förlopp.

Jag tror att det viktigaste vid kultiveringen är att få bort filt (thatch) – viktigare än att föra bort näringsämnen som kväve och fosfor. När filten är borta så gror örternas frö och förekomsten av örter blir högre och högre för varje år, är mitt intryck från Smängen. En tjock filt kan hålla fukten till de höga gräsen.