Jordmån på en smäng

När ängsväxterna utvecklades på de euro-asiatiska slätterna var det i samspel med stora och små djur. De betade gräs och andra örter samt utsöndrade urin och avföring som berikade jordmånen. Döda blad och strån bröts ned av bakterier, svampar och smådjur. Inget avlägsnades och ängsblommorna hade tillräckligt med näring. När så gräs och andra örter hamnade på svenska ängar många år senare, fördes de bort efter slåttern; det torkade höet användes som vinterfoder för djuren. Att de vissna växterna togs bort utarmade med tiden jorden, vilket gav försämrade skördar. Ibland planterades träd för hamling, skörd av blad. Träden hämtade sin näring längre ned i marken än vad gräs och andra örter gör. Bladen kunde användas som vinterfoder eller användas till att gödsla ängen.

Dessa historiska erfarenheter kan användas för att få balans på en smäng. Orden kan förvirra. Den som pratar om att ”utarma jorden” eller att ”göra den mager” menar nog i första hand att gräsen tar över om koncentrationen av kväve är hög. Kväve gynnar höga gräs och andra höga frodiga örter vilket motverkar lågväxande gräs och fagra ängsblommor. Men, det är just kväve (och kanske även några andra näringsämnen som fosfor) vi inte vill ha för hög koncentration av. Metaller som en del ängsblommor måste finnas. Vissa jordbakterier, mikrosvampar och smådjur som mask kan skapa en jordmån där ängsblommor trivs. Jorden skall således absolut inte utarmas på vissa metaller, jordbakterier, mikrosvampar eller smådjur. Tvärtom, ibland kan det vara bra att berika med dessa för att vi skall få en vacker yta. En spännande del av att vårda en smäng handlar om att hitta en balans. Där gräs och andra örter är låga kanske vi försiktigt kan tillföra exempelvis stenmjöl eller träaska så att örterna hittar nödvändiga näringsämnen. På vissa ytor kanske det även kan vara klokt att tillföra små mängder av kompost, kanske helst maskkompost.  

En av Sverige pionjärer för bevarande eller nyskapande av ängsmark, Mårten Hammer, menar att fet åkermark kan omvandlas till en vacker äng. Han skriver 1978: ”En tioårsuppföljning av anlagda ängsytor på tidigare åkermark har visat att det är möjligt att på kort sikt skapa relativt artrika ängssamhällen även på från början näringsrik mark”. Han fortsätter: ”För den stora massan befintliga gräsmattor är det oftast inte önskvärt att plöja upp och nyanlägga.” Baserat på experiment som utförts vid lantbruksuniversitetet på Alnarp har vi under många år haft kunskapen att för stora ytor kan ängsblommor sås in på en åker med fet näringsrik jord. Inom några år uppvisar åkern en vacker äng, växterna omvandlar jordmånen. Om vi översätter kunskapen till våra trädgårdar så kan vi använda den jordmån som redan finns där. När klipp förs bort efter slåttern så minskar efter några år koncentrationen av kväve och andra näringsämnen som gynnar höga gräs framför rara ängsblommor. Vi tarvar inte föra bort fet mylla eller tillföra mager jord.

För att en smäng skall få låg växtlighet behövs sol och begränsad tillrinning av vatten. En smängmatta där barn skall leka måste vara fast, barnen kan inte halka omkring i lera. Om mattan utgår från en befintlig gräsmatta vet innehavaren om ytan tål lek och spel. Vid nyanläggning där massor måste tillföras kan fotbollsförbundets rekommendation kanske vara till hjälp. De föreslår 80 procent sand och 20 procent torv för en fotbollsplan. En smäng som enbart skall betraktas kan anläggas på varje yta, oavsett mängd sol, jordmån och tillrinning av vatten. Men naturligtvis måste valet av växter anpassas efter förutsättningarna. Den som försöker odla en låg ört som trivs där det är torrt på fuktig mark slösar rimligen med sin tid.

Referens:

Hammer, M. Berikning av urbana biotoper. BM:s Skriftserie 2: 37-40. Uppsala 1999.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.