Dessa tre örter hittade varandra. De växer där vatten rinner från ett berg ovanför. Frodigare och högre än på torrare delar av Smängen.


Att anlägga en äng i trädgården.
Dessa tre örter hittade varandra. De växer där vatten rinner från ett berg ovanför. Frodigare och högre än på torrare delar av Smängen.
Under åren har fler och fler örter anslutit sig till denna samling. Stormåra infördes som en liten stickling för ungefär 20 år sedan. Rimligen har många frön producerats, men inga andra grupper av växten har noterats på Smängen. Med några års mellanrum har sedan skogsklöver, gulmåra, åkervädd och rödklint anslutit och bildat en liten grupp. Backtimjan flankerar.
I morgon får vi regn enligt prognosen. En kvällsvandring gav flera intryck.
På Smängen växer fyra snarlika arter. Det senaste tillskottet, fältvädd, planterade jag förra året. Alla fyra arterna tycker jag har en fin blå färg, tre med nyanser som ligger nära blåklocka och cikoria. De ger en fin blomning under lång tid, åkervädd (knautia arvensis) från juli och in i september. Ängsvädd, något mörkare än övriga, kan vara den sista örten som slår ut sina blomkorgar på hösten. Korgarna för fältvädd och en sydlig vädd är mycket snarlika, men den synliga vädden har ett mer gracilt växtsätt. Den senare örten infördes genom att jag lade några frön i en plastpåse under en cykeltur i Frankrike, frön som jag spred utan systematik. Märkligt att det räckte för att arten skulle etableras.
Ett exemplar av åkervädd har en bladrosett som avviker från övrigas. Som en liten kulle. Den har dock tålt ordentlig nedklippning efter växtsäsongen. Örtens bladrosetter blir stora först efter vårblomningen, jag tycker inte att intrycket av vårens blomkorgar störs. Örten fungerar på en smängmatta; bladroseetten hämtar sig efter att blivit nedtrampad.
Det finns aktivister i USA för att odla de örter vi annars ser i naturen. Denna artikel i New York Times berättar hur. Den berättar bland annat om hur vi bör dagligen inspektera frökapslarna, och skörda fröna när de skiftat färg till bruna eller svarta. Eller när de lätt faller ut från kapseln. I år har jag skördat frön från åkervädd och fältvädd när de lätt lämnat kapseln vid beröring. Dock har färgen inte alltid skiftat till brunt eller svart när så sker och just för dessa örter tycks många frön lämna kapseln innan de skiftat färg.
Författaren till artikeln i New York Times föreslår en hög ambitionsnivå. Där ingår att samla in fröerna separat för olika arter och torka dem innan de sås ut. I år samlar jag in åkervädd och fältvädd och torkat fröna. I övrigt har jag direkt återfört de frön jag skördat i år. En fördel med den metoden är att det blir av, att fröna inte blåser bort. Men, det kan absolut vara så att grobarheten är lägre än om fröna torkas först.
Ingen av de fler än 150 örter jag observerat på Smängen har kvar sina fröer vid slåtter och släpper dem efter att de legat på marken och torkat. Antingen släpper de sina fröer under växtsäsongen eller så behåller de frökapslarna intakta över vintern (vinterståndare).
I år ägnar jag åkervädd (knautia arvensis) speciell uppmärksamhet. De ger en fin färg nu i augusti och jag ser gärna att örten spirar på hela Smängen. Även om ytan är liten (drygt 200 kvadratmeter) betyder det att frön måste spridas jämt över hela ytan. Åkervädd släpper sina frön så fort kapseln är mogen och det sker successivt. Ungefär varannan dag samlar jag nu in mogna kapslar och förvarar dem torrt i en öppen plastpåse. Inom kort planerar jag att återföra fröna.
Ett alternativ för att kunna sprida frö jämt är att dryga ut de uttröskade fröna med sandlådesand. Bilden visar hur jag gjorde det för brudbröd (filipendula vulgaris), en annan ört jag gärna ser växande på hela ytan.
Väddklint (centaurea scabiosa), däremot, önskar jag på sikt få bort helt från Smängen. Örten blir för stor och dominerande på Smängens lilla yta. Även denna ört släpper sina frön successivt. Jag skördar kapslarna och sprider dem på en allmän yta där idag vass och älggräs dominerar. Där tänker jag att örten kan växa, till glädje för alla pollinatörer och fåglar som äter fröna.
Många av Smängens örter evolutionerades rimligen fram på stora grässlätter där det gick betande djur. En del har sedan nått oss via slåtterängar eller andra typer av ängsmarker. För vissa bladrosetter ser det ut som de trycker sig mot marken så att det betande djuret skall ta grässtråna bredvid. Kanske tydligast för slåtterfibbla.
Denna spindel satt still en hel dag. Jag vet inte vad den sysslade med. Blomkrabbspindel?
Vit fetknopp växer i kanter mot berget. Här fick en besök.