Ungefär 24 örter blommar fortfarande. Rikligt med färg ses från aster, stånds, en sydlig vädd (scabiosa triandra) och ängsvädd. Liten blåklocka ses frekvent.




Att anlägga en äng i trädgården.
På Smängen växer fyra snarlika arter. Det senaste tillskottet, fältvädd, planterade jag förra året. Alla fyra arterna tycker jag har en fin blå färg, tre med nyanser som ligger nära blåklocka och cikoria. De ger en fin blomning under lång tid, åkervädd (knautia arvensis) från juli och in i september. Ängsvädd, något mörkare än övriga, kan vara den sista örten som slår ut sina blomkorgar på hösten. Korgarna för fältvädd och en sydlig vädd är mycket snarlika, men den synliga vädden har ett mer gracilt växtsätt. Den senare örten infördes genom att jag lade några frön i en plastpåse under en cykeltur i Frankrike, frön som jag spred utan systematik. Märkligt att det räckte för att arten skulle etableras.
Ett exemplar av åkervädd har en bladrosett som avviker från övrigas. Som en liten kulle. Den har dock tålt ordentlig nedklippning efter växtsäsongen. Örtens bladrosetter blir stora först efter vårblomningen, jag tycker inte att intrycket av vårens blomkorgar störs. Örten fungerar på en smängmatta; bladroseetten hämtar sig efter att blivit nedtrampad.
Den sista örten att slå ut sina blommor för i år blev ängsvädd. Den stod länge i knopp, som om den väntade på något. En vacker blå färg, mörkare än liten blåklocka och åkervädd. Känns mer sofistikerad än de grövre gullris och flockfibbla, som nu är de viktigaste färgsättarna på Smängen jämte ljung. Utslagen ängsvädd – snart är allt över för i år.
En av sensommarens vackraste örter är ängsvädd. En speciell blå färg, en speciell form. Jag blir alltid glad när jag ser dessa knoppar, speciellt som örten minskat i förekomst på Smängen genom åren. Den fanns där när jag började röja på det som skulle bli fuktSmängen. Ängsvädd tycks inte trivas med sällskap och ha svårt att hävda sig. Jag har alltid ambitionen att sprida de få frö som bildas om jag är på plats.