Långa gräs har ingen plats i en trädgård, tänker jag idag. En stor fara med de ängsförblandningar som säljs är att höga gräs ingår, att du för in höga gräs som förfular. Det är absolut så att jordens innehåll av kväve, och kanske även andra näringsämnen, bestämmer höjden på gräs. Det gör även tillgången på vatten och temperaturen. Men, utöver det är det en stor skillnad mellan olika arter. I floran anges en höjd på gräs, det är troligen vipp-bärande stråns höjd som avses. Variationen är stor, från några få decimeter till många meter.
Pratensis, exempelvis, blandar i ängshavre och luddhavre. Jag har svårt att se att dessa meterhöga gräs kan göra en trädgård vacker. De har absolut sin plats i en slåtteräng där näringsrikt gräs till kreaturen är ett mål. Kanske har de gräsen en roll att spela i en riktigt stor trädgård eller i en äng som anläggs nära en stad och som skall användas för rekreation. Men på en smäng, inte minst om de hänger över örterna, ser jag ett problem. Än värre är det om vi inte får veta vilka gräsfröer som ingår i en blandning som skall sås.
Jag tänker att vi i framtiden får se rena blandningar av gräs för ängar i trädgården där stråna är högst en eller två decimeter höga. Darrgräs har på Smängen 50 cm höga strån, vipporna är så granna att de kan jämställas med en örts blomkorgar. Det finns även andra gräs och halvgräs som är vackra och som enbart är några decimeter höga. Och, det finns många andra marktäckare än gräs som torde uppskattas av den som odlar en smäng, etiketten ”grönfonden” ger inlägg om dessa.
Delar av de jämnaste ytorna får en frisk grön färg så hör vintertid. Har ibland tillfört lite sant och lite jord just för att få en jämn yta så att gräsklipparen vid “efterbetningen” kan klippa riktigt kort. Mossan sprider sig, och det är många månader med ömsom denna grön skrud, ömsom snö.
Knutnarv växer på närbelägna strandängar, ibland så att det blir rikligt med färg nära marken. På Smängen ses enstaka exemplar i grönfonden. Den vita färgen känns mättad, karismatisk i sin litenhet. Infördes via frö.
För varje år som går har jag mer och mer intresserat mig för grönfondens roll för att hålla Smängen prydlig hela året. Frågan är om gräs alls behövs. Inom forskarvärlden har, enligt en artikel av Maria Ignatieva, den gräsfria ”gräsmattan” framförts som ett alternativ för en stads grönområden. I en pågående försöksodling vid Ulltuna i Uppsala uppger författaren att man med framgång odlat, i en så kallad försöksruta, brunört, röllika, trift, liten blålocka, backnejlika, femfingerört, gullviva, backtimjan, smultron, axveronika, styvmorsviol och tusensköna – utan gräs. För dig som skall anlägga en smäng, och som vill ha en prydlig grönfond, kan denna blandning således vara ett alternativ. På Smängen ger många andra örter ett viktigt bidrag till grönfonden (se inläggen under den etiketten). Gulkämpar och rödkämpar, liksom käringtand och stortimjan, exempelvis, förtjänar att lyftas fram.
Om jag startade idag, skulle jag tänka helt annorlunda när det gäller Smängens torra och normalfuktiga ytor. Målet för grönfonden hade varit korta gräs som blommar före midsommar samt bladrosetter och krypande örter som håller sig nära marken. Jag hade på ett helt annat sätt arbetat för att sprida frön från korta gräs och örter som bidrar till grönfonden. Vidare hade jag prioriterat att avlägsna frön från högt gräs före slåttern. Jag hade inte lagt högt gräs på komposten utan tillsammans med skräppa och gråbo i soporna. Liggande eller stående kompakt högt visset gräs är fult. Jag tror att grönfonden är helt central för att en äng i trädgården skall uppfattas som vacker. Kanske viktigare än de blomkorgar vi fäster blicken på och förknippar med en blomsteräng.
Det enda gräs jag infört är darrgräs. Några få inköpta pluggplantor planterades för mer än tio år sedan. Efter att jag börjat sprida fröna över hela ytan ses gräset på fler och fler ställen. Det är närmast perfekt, stråna utan blommor blir inte högre än en decimeter. På stänglarna med blommor kommer vackra glesa vippor. Först i år försöker jag lära mig namnen på de olika gräsen. Vårbrodd och luddlosta är två gräs som växer på Smängen och blommar tidigt. Idag hade jag haft med mig en sax på cykelturer och promenader och klippt frön från de vackra decimeterlånga gräs jag fått syn på. Om du har en riktig hög ambitionsnivå så kanske du försöker begränsa gräsen till korta arter som blommar under maj och i början av juni. Arter som förekommer i svensk natur eller som odlas i gräsmattor.
Gulkämpar, trift och tjärblomster har bladrosetter som liknar kort gräs. På Smängen har käringtand varit lätt att sprida, den växer helt nära marken med ett tätt bladverk. Även stortimjan har fått god spridning. Blodrot växte på en begränsad torr yta före Smängen växte fram. Backtimjan, sandnejlika och kattfot bidrar inom små områden. Gul och vit fetknopp pryder vissa kanter. Idag hade jag lagt ned mer möda på dessa örter om jag skulle anlägga en äng i trädgården. De första åren med Smängen fokuserade jag istället den vackra blomningen. Idag hade jag fokuserat grönfonden.
För Smängens riktigt fuktiga delar syns inte grönfonden från midsommar och framåt. Örterna tar upp luftrummet. Att slåtter kommer ned till två centimeter är viktigt för de tidiga örterna som jordreva, förgätmigej och rödblära. Men efter det spelar grönfonden ingen stor roll för intrycket.
På en närbelägen strandäng, en halv fotbollsplan stor, ser jag på gräsen på ett annat sätt på Smängen. Av någon anledning.
Synen på gräsens roll ser jag som en skiljelinje mellan en smäng och återskapandet av en slåtteräng. I mina ögon har Smängen blivit prydligare i takt med att gräs, speciellt höga gräs, fått en begränsad roll i grönfonden. Lågväxta bladrosetter (trift, tjärblomster) och krypande örter ger en mer intressant yta och flertalet är gröna hela säsongen. Perfekt är att inget gräs växer högre än några decimeter. På en slåtteräng är själva poängen odlandet av höga gräs som lätt kan skördas med lie för produktion av hö. På Smängen blir många höga gräs gula efter midsommar; blir de alltför många dras blicken mot dem och bort från blommorna. Och, jag vill inte röra Smängen förrän efter växtsäsongen.
Så här års har getväppling på Smängen förlorat det mesta av sin gula färg, bilden togs 20 juli. Kvar är den speciella formen, som ger variation till grönfonden. Örten håller sig helt nära marken. Den växer ymnigt där sand och jord ännu ligger blottad, där inte gräs eller bladrosetter fått fäste. Getväppling infördes via frö från en närbelägen vägren.
På Smängen är röllika vit och stel. Men, när vi cyklade i Bordeaux kom vi in i en liten by där en vackert rosa röllika växte överallt. Efter vägrenarna, invid trottoarer och på parkeringsplatser. Efter den upplevelsen ser jag lite mer positivt på örten på Smängen. De första åren då allt var i obalans, var jag rädd att röllika skulle bita sig fast på ett större område och hindra andra örter. Vid slåttern tog jag upp röllika med sina rötter eller avlägsnade fröna så att arten inte skulle spridas. Idag hade jag nog gärna sett lite fler exemplar. Bladrosetterna växer nära marken, bidrar till grönfonden och håller högt gräs borta. Nu i juli ger röllika lite vit färg, med stängler ovanför de lägsta örterna. Örten vandrade in spontant.
Oansenlig på håll men ändå viktig för att få en levande grönfond. Blodrot är en av många örter som håller till nära marken och ger Smängen ett varierat och levande utseende. Örten blommar i stort sett hela sommaren. Vanligen med fyra kronblad, som på bilden. Den fanns spontant när Smängen växte fram, ibland försöker jag sprida den genom att klippa av några revor och lägga på växtplatser där den inte förekommer.
Backglim är ett litet konstverk. Dock måste man krypa nära, gärna med lupp, för att riktigt kunna se skönheten i blomställningen. Örtens bladrosetter växer nära marken och ger ett fint bidrag till grönfonden.
När örten förekommer i många exemplar, som efter vägkanten mellan Ljugarn och Holmhällar på sydöstra Gotland, ger den färg och fina kombinationer med, exempelvis, blåeld. På Smängen upptäckte jag örten efter några år. Den är under spridning.
