Så här i början på juli ger vit fetknopp rikligt med färg utmed Smängens kanter mot berget. På en närbelägen sopstation växte ett stort bestånd – jag tog med stänglar efter att ha slängt sopor. (Beståndet är nu borta efter att sopstationen utvidgats.)
Stänglarna lades helt sonika på marken till hösten efter slåttern. Många tog sig och blommade vackert första året efter inplanteringen. Denna fetknopp uppför sig inte lika egensinnig som gul fetknopp på Smängen; på de ställen där den etablerat sig återkommer den år efter år. Men, där jag försökt plantera in den kan den synas något år för att sedan försvinna. Den har inte tålt konkurrensen när gräs växt ut, även om gräset torkat i juli. Vit fetknopp blir vackrast, och syns bäst, på kanter och andra ställen (som på bilden) där övriga växter torkar.
Vid ett tillfälle tänkte jag att inbäddning i jord till hösten skulle ge extra kraftiga plantor till våren. Helt fel – inga av de stänglar som täcktes med jord visade sig året efter.
När jag första gången såg blåmunkar på en strand i Skåne blev jag förtjust i den blå färgen, en vacker nyans för himlen. När jag sedan upptäckte att örten lagt beslag på ett kvadratmeter stort område invid en vägkant i det omgivande landskapet så föddes ett nytt misslyckat projekt. Idén var att få njuta intensivt av den blå nyansen på nära håll. Där det enbart fanns sand efter byggnationen av vårt sommarhus tänkte jag att denna tvååring skulle få en bädd och återkomma, år efter år. Jag lade på ett tunt jordlager av såjord och hämtade frön. Och visst, året efter noterade jag ett antal blommande exemplar. Men, två år efter var de borta och andra växter hade vandrat in. Och – när jag återvände till bädden vid vägkanten så förstod jag att det jag sett var en tillfällighet; efter en sommar med torka hade till hösten ett stort antal av örten grott. Nu växte andra växter även där.
Efter den erfarenheten har jag inte ägnat blåmunkar några mödor. Den dyker upp på Smängen med några få exemplar på olika ställen varje år. Lite färg och lite variation i grönfonden. Ett år remonterade ett exemplar som en snigel beskurit.
Första gången jag fick syn på trift var i Skåne, en stor vacker äng nära Stenshuvud. Vackra strandängar mättade med trift finns även i Bohuslän, Ramsvik och Valön. På Smängen visar örten upp ett stort antal nyanser, från ljust rosa till röd. Den ger rikligt med färg under maj och remonterar, blommar en andra och ibland en tredje gång, nästan hela sommaren. De korta bladen bidrar till grönfondens variation. Triften är en av de absolut viktigaste växterna på Smängen. Den har även smitit utanför, bilden är från vår parkering. Triften blommar där först nu (22 juni) då fordon körde ned de första knopparna i maj och örten har remonterat.
Den första ansträngningen för en äng i trädgården var just med trift. Ett stort misslyckande, liksom nästan alla projekt de första åren. I samband med att vi lade gatsten för en parkering framför huset fanns sand och en maskin som trycker ned stenarna i sand. Samtidigt fanns det rikligt med frö av trift i det omgivande landskapet. Idén uppkom att få trift att växa som en avgränsning ut mot gatan. Jag köpte plantjord, blandade sand och jord, och med hjälp av maskinen fick jag till en fast och jämn bädd. Fröna lades på den, och ovanpå lade jag sand, tänkt som ett skydd. Till min stora förvåning grodde inte ett enda frö. Förvåningen försvann när jag fann en hemsida som berättade att vissa frö behöver ljus för att gro.
Ängfullness med en egen blomsteräng