Etikettarkiv: Slåtter

Sen slåtter, protein och kväve

Bortförande av protein och kväve

Nedanstående har skrivits av signaturen Göran på ett forum för mer än tio år sedan (här är länken gällande sen slåtter). Inledningen är ett svar från Statens Lantbruksuniversitet. De beskriver hur protein och kväve dirigeras till övervintrande delar av en växt. Ett sätt att använda informationen kanske kan vara att marker som behöver dräneras på kväve och protein skall slås tidigt just av det skälet (och i ett senare skede efterbetas). En annan kan rimligen vara att i marker nära balans kan slåtter och efterbetning ske sent, det underlättar fröbildning av örter som blommar sent och kanske även kan vara till hjälp för fjärilar och andra insekter med pollen och nektar sensommar och höst. Längst ned beskriver Göran att även han efterbetar med gräsklippare.

“Jag fick snabbt svar från SLU ang. proteinet:

Kväve är en dyrbar resurs för de flesta växter (undantaget sådana som fixerar luftkväve själva) och de har därför en fysiologi som gör att de hushållar noga med det kväve som de lyckats ta upp ur markmiljön. Kväve tas i allmänhet upp snabbt, och i en vallgröda så beror den minskande halten initialt på att kvävet späds ut i en allt större biomassa, dvs. mängden biomassa x biomassans kvävehalt kommer att vara ganska så konstant över långa tidsperioder. Men det du talar om är ju om man lämnar en ‘mogen’ gröda att stå kvar på plats, och då handlar det mycket om att växten omfördelar kväve mellan olika organ. Har grödan bildat frö kommer en hel del av kvävet att finnas där, men en del dirigeras också om till övervintrande organ, från vilka det sedan mobiliseras igen under den tidiga vårtillväxten. En äng är dock aldrig helt statisk utan fortsätter att producera biomassa så länge som temperaturen för detta är gynnsam. Då omfördelas också en del kväve från vissnande blad och skott till de nyproducerade bladen/skotten. Man bör därför inte vänta sig särskilt stora förluster från en gröda som inte är avslagen. Låter man däremot an avslagen biomassa ligga kvar på marken så kan en del kväve avgå till luften, speciellt om biomassan fortfarande är grön och kvävehalten därmed är relativt hög, men det är ju inte fallet med en mycket sent avslagen äng.

Göran skriver lite mer om för- och nackdelar med att slå sent:

Det finns fler fördelar med en senare slåtter. Nu under slutet av augusti blommar
ännu en mängd örter som exempelvis nysört, ängsvädd, alla mynor, fackelblomster,
rödklöver och rölleka för att bara nämna några arter. Alla dessa besöks nu på hösten
av en mängd dagfjärilar och särskilt då av våra övervintrande arter, Citronfjärilen,
Nässelfjärilen, Påfågelögat och Vinbärsfuksen. Desutom flyger ännu den Vitfläckiga
guldvingen, den Silverstreckade pärlemorfjärilen och flera blåvingar. För att de
övervintrande arterna ska klara vintern är det ju mycket viktigt att de ges möjlighet att
ladda upp med ett riktigt stort näringsförråd. Dessutom kommer nu på hösten också
ofta migranterna Amiralen och Tistelfjärilen till ängens senblommande arter. Allt
detta missar man ju om man redan slagit ängen.

Jag har besökt den fina ängen i södra Gästrikland som våra botanister slår. Där
flyger nu tyvärr inte en fjäril. Jag tvivlar på att örtrikedomen skulle bli mindre där om
man slåttade lite senare. Jag är vidare tveksam till att alla örter verkligen hinner få
till några fullt utvecklade frön om slåttern sker redan i juli eller första veckan
i augusti. Den fina ängsvädden, som exempelvis utgör värdväxt för den rödlistade
väddnätfjärilen, blommar ju först i augusti. Den får fullmogna frön först under slutet av
september. Denna vackra art saknas ofta på tidigt slåttade ängar. Den är kanske
inte en typisk ängsört trots dess namn. Den vill ju ha lite fuktigare mark än vad
normala torrängar kan erbjuda. Jag tror dock att den alltför tidiga slåttern är
mycket negativ för denna fina ört. Ängsvädden har etablerat sig själv på vår
äng och sprider sig nu varje år. Jag brukar spara dess fröställningar stående
till våren. Sannolikt skulle ängsvädden bli betydligt vanligare till fromma för bl.a.
den mycket hotade Väddnätfjärilen om ängarna slåttades senare. Numera finns
fjärilen nästan bara kvar i kraftledningsgatorna medan den på 1940 – 50 talet
var täml allmän i de flesta jordbruksbygder.

Det är dock en stor nackdel med sen slåtter. Det är betydligt jobbigare att slå
ängen under september eller senare än om man slår i juli. Gräset och särskilt
örter som rödklöver, kråkvicker och andra liknande ärtväxter lägger sig och
blir svåra att slå med såväl lie som slåtterbalk eller röjsåg med gräsklinga.
Jag föredrar nu röjsåg med treklinga, d.v.s. en stålklinga med tre uddar. Den
fungerar rätt bra även om gräset och örterna lagt sig – men det tar ju betydligt längre
tid än om man slår i juli.

Man måste ta med detta i förutsättningarna när man planerar att sköta en större
äng. Det gäller ju att man verkligen orkar med arbetet under många år.
Jag föreslår därför att man kanske kan dela upp en större äng på två slåtter-
tillfällen. Man kan slå mitten av ängen, säg 2/3 under juli-aug men spara
ytterkanterna och slå dem senare under september eller senare.

Sedan detta med 1:a advent. De första åren slog vi ängen denna helgt. Under
senare år när ängen utvidgats har vi börjat slå redan i september för att hinna
med. Sällan blir vi dock helt klara före nov. Jag anser att det är helt okey att slå
i september men jag är fortfarande av uppfattningen att ju senare dess bättre.
Viktigast är dock att ängen blir slagen så att det inte blir tuvor och fjolårsgräset blir
kvar till kommande år.

För att undvika tuvbildning brukar jag köra över ängen med en vanlig gräsklippare
ställd på högt läge när vi tagit in det först avslagna höet. Viktigt är då att räfsa
upp även detta “gräsklipp” som ju innehåller en stor och näringsrik “gräsmassa”.

Hälsningar
Göran”

 

Trift – skadan kortvarig

Gräsklipparens snagg borta

Detta är det enda exemplaret av trift på Smängen som blivit stort. Varje höst snaggar gräsklipparen den så att inga blad blir kvar efter efterbetningen på en stor del av plantan. Varje vår kommer bladen igen med ny livskraft. Även gulkämpar blir snaggad på motsvarande sätt – övriga örter behåller sina blad även då klipphöjden är låg.

Trift 7 maj 2017 klockan 14 37.
Trift 7 maj 2017 klockan 14 37.

Lie eller trimmer – odlade ängsblommor

Slåtter med trimmer

Att köpa en lie till en liten yta med ängsblommor i trädgården, en smäng, tycks helt onödigt. Slåtter med trimmer och med slåtterbalk (motsvarar till viss del en lie) tycks ge likvärdiga resultat under en tolvårsperiod. Att slå med slåtterbalk kan jämföras med att slå med lie (scythe). På Sättra ängar i Östergötland delade Malin Tälle och medarbetare in ytan i tre andelar. Från och med år 2001 och senare gjordes slåttern med slåtterbalk (sickle bar mower) vid fem centimeter på en andel av ytan. På en annan andel användes trimmer vid fem centimeter. På en tredje andel användes trimmer vid markytan (noll centimeter). Slåtter på det sättet uppfattar många som helt felaktig med argumentet att små frösådda plantor riskerar att slitas upp av den roterande tråden. Slåttern genomfördes i slutet av juli och klippet togs bort. Därefter vidtog efterbetning av hästar eller kor.

Artrikedom

Inga statistiskt säkerställda skillnader i artrikedom mellan de olika ytorna kunde forskarna se. Analyserna genomfördes på olika sätt och med flera variationer på måttet artrikedom. Du kan läsa artikeln här.

Malin Tälle och medarbetare – Trimmer, skärande kniv och artrikedom

Slåtter på Smängen

På Smängen slår jag hög växtlighet med lie eller med gräsklipparen snedställd på två hjul. För en del örter samlar jag in frö före slåttern. Jag tänker att det är viktigt eftersom Smängens yta är så liten att frön lätt blåser bort till andra ytor. Fröna sprids ut direkt, efter slåttern eller används till att dra upp pluggplantor. På Smängen görs efterbetningen med gräsklippare. På många ytor har jag en fin balans mellan örter och gräs och där låter jag klippet ligga kvar. Frö och frökapslar blir kvar och kanske de första små groddplantorna får lite skydd från solen.

 

Hög tid att slutföra slåtter och efterbetning

Bladrosetter efter efterbetning med gräsklippare
Bladrosetter efter efterbetning med gräsklippare

I höstas hade jag inte möjlighet att slutföra slåtter och efterbetning med gräsklippare. Samtidigt tycker jag det är underbart att förfina Smängen så här års. Allt är stilla och en ängfullness inställer sig, mitt i vintern. Ingenting brådskar. Inte minst gräs med smala strån är lätta att klippa av. På bilden ses hur en bladrosett från mandelblom hukat sig under gräsklipparens lägsta höjd. Den får ljus och utrymme till våren. Märkvärdigt hur bladen kan stå emot kylan.

Rödklint – viktig färgsättare i augusti

I dagarna har de första rödklint slagit ut. Bilden kommer från en fuktig plats, färgen på rödklint är snarlik den för fackelblomster. På de torrare delarna står örten ensam för denna lila färg – välkommen som kontrast till den vita kulören från röllika, bockrot och vildmorot. Örten har införts via frö från en närbelägen vägren. Först trodde jag att den inte tålde slåtter – jag hade bara ett exemplar, och det försvann när jag införde ”efterbetning” till två centimeter. Utan att ha varit noggrann i observationerna säger Smängens dagbok idag att örten har en cykel på ungefär fem år varefter den försvinner. När jag väl fick tillgång till en stor mängd frö, och spred dem över hela Smängen, ses nu många exemplar – alla har överlevt höstens slåtter. Ett år under cykeln är plantan, som frodigast, troligen tredje året.
Även stora exemplar står spänstiga hela säsongen, till skillnad från myskmalva och väddklint där stänglarna kan lägga sig ned efter marken. Rödklint är en av de mest uppskattade örterna på Smängen och en viktig orsak till att jag vill lägga slåttern efter växtsäsongen. Den ger färg hela augusti och en bit in på hösten. Fröna mognar sent. I flera år har jag skördat alla frön just före nedklippningen vid slåttern. Jag har lagt dem åt sidan för att sprida dem över hela ytan efter ”efterbetningen”.

Ögontröst – dold skönhet

Lite tröst – avståndet till midsommar är över en månad, men ännu kan nya varma sommardagar uppenbara sig. Nu har ögontröst slagit ut på stora delar av Smängen. På bilden har den hittat en backnejlika och en blodrot att sällskapa med. Ögontröst döljer sin skönhet i grönfonden, den kräver en nära inspektion. Örten fördes in som frö från det omgivande landskapet och har blivit mer och mer talrik för varje år. Frö spridningen av ögontröst tänker jag att det är klokt att låta klippet från ”efterbetningen” ligga kvar. Den sista klippningen med gräsklipparen på lägsta höjd. Om jag samlar in det klippet skulle nog många frön från ögontröst föras bort från Smängen.

Gräsklipparen – viktig för Smängens efterbetning

Med lien klarar jag, i bästa fall, att få ned höjden på de strån, stjälkar och stänglar som blir kvar till tio centimeter. För att få ned höjden till nära två centimeter använder jag gräsklippare eller handgräsklippare (“efterbetning”). Kort smalt gräs är närmaste omöjligt att förkorta med lie. Övergången från att enbart använda lie till att komplettera med gräsklippare markerar tillkomsten av Smängen som en liten äng i trädgården, en trädgårdsäng.

Vid ett tillfälle gick jag igenom klippet med frågan om gräsklipparen hade rivit upp små frösådda plantor. Jag kunde inte hitta några upprivna plantor. Ambitionen är att hålla gräsklipparens roterande knivar skarpa så att strån, stjälkar och stänglar klipps, inte rivs upp.

Jämn yta till slåttern

Första året efter att jag klippt ned Smängen till två centimeter upplevde jag ytan som prydlig hela året för första gången. Det kan vara en tillfällighet att det blev just det året, många åtgärder gjordes samtidigt under de första åren. (Kvarvarande strån och stänglar blir längre där marken är ojämn). Efter det försöker jag varje år klippa ned allt kort med riktmärket två centimeter. Med den höjden klarar sig de bladrosetter från prästkrage, mandelblom och brudbröd som skall övervintra. Om frosten inte kommit när jag har möjlighet att vara vid sommarhuset för slåtter sparar jag stjälkar med blommor på, för att klippa senare. Flera år har det blivit i mellandagarna efter jul – en underbar årstid att arbeta i trädgården.

Vid ett tillfälle kom en granne förbi och anmärkte att ytan såg ut som om får betat. Hon undrade om örterna verkligen tål denna nedklippning.

För varje år tycks Smängen bli allt jämnare – utan att jag ingriper. Kanske är det vind som blåser lite sand eller mull. Kanske är det myror eller maskar som stuvar om. Ibland tillför jag lite sand och jord. Så här års, i juli, syns det inte om material kastas ut. Men, jag försöker undvika knog under sommarmånaderna, så oftast har adderandet skett under september eller oktober. Ju jämnare marken är, ju enklare är det att få ned kvarvarande strån och stänglar till två centimeter med hjälp av gräsklipparen.

Det klipp som produceras vid den lägsta klippningen har jag låtit ligga, med tanken att jag annars skulle föra bort frön jag vill ha kvar. Och, groning och växt av små groddplantor kanske gynnas av lite torrt gräs. Klipp med lie, eller då gräsklipparen går på två hjul på hög höjd, har jag fört bort från Smängen.

Vissa år har mossan blivit vacker. Den kortklippta ytan ger en vinterbild att njuta av.

Slåtter – redskap

Innan jag förstod att Smängen är en modern äng i trädgården, inte en slåtteräng från förr, trodde jag att lien var det enda redskapet som kunde användas vid slåttern. Som om örterna skulle trollas fram av att liens blad viner över ytorna. Och, visst är det en speciell känsla att svinga lien och känna tillhörigheten med det historiska landskapets hårt arbetande bönder.
Det råder ingen tvekan om att det är lättare att få ett klipp som lätt kan krattas ihop och föras bort med lie. Inte minst är den praktisk för högt gräs och för att få bort bladrosetter från kraftfulla örter som väddklint, myskmalva och stallört. Det klipp som en trimmer producerar är svårare att kratta ihop.
Men, på de torra delarna av Smängen som är i balans med korta gräs och örter är det svårt att få något utbyte med lie. Där använder jag enbart gräsklippare (eller handgräsklippare). Gräsklipparen körs först på två hjul, för att komma igenom växtligheten. Därefter kör jag gräsklipparen på lägsta nivån (”efterbetning”) för komma i närheten av de två centimeter jag strävar efter inför vintern. Ett viktigt komplement är handgräsklipparen. Den kommer åt där gräsklipparen inte når. Där Smängen är ojämn, och i kanterna mot berget, efterputsar jag ibland med handgräsklipparen.
Där växtligheten är över två decimeter för jag bort allt klipp. De senaste åren har jag prövat att låta klippet ligga kvar på de ytor med kort växtlighet och där örtrikedomen kan öka. Kanske innehåller det klippet värdefulla frön från låga örter. Kanske kan det klippet gynna groning och växt av små groddplantor.

Slåtter – tidpunkt

Innan jag förstod att Smängen är en äng i trädgården, inte en slåtteräng, slog jag den i början av Augusti. Men, gräset skall inte torkas till hö – det förs till komposten. Grundtanken är att Smängen skall kunna ge tillfälle till ängfullness hela säsongen. Vid slåtter i början av augusti hinner inte bockrot, färgkulla, kungsmynta, liten blåklocka, rödklint eller vildmorot sätta frö. De sätter färg på Smängen under juli och augusti – då vi fortfarande är i sommarhuset. För färg hela växtsäsongen förstod jag med tiden att slåttern skall ske så sent som det går. Lättast har det varit de år frosten har gjort marken hård – lätt att köra gräsklipparen på. De strån och stänglar som måste tas med lie är dessutom lätta att slå av då de är stelfrusna.