Dessa två exemplar av pricknattljus dök upp på en fuktig del av Smängen i år. Några exemplar av pricknattljus ses varje år, både på torra och mer fuktiga ytor. Det är spännande med dessa tvååringar som alltid bringar fram en ny kombination av örter att njuta av. På bilden får strandveronika, bockrot och strandlysing kontrast. Den gula färgen ser annorlunda ut än hos strandlysing och många andra vilda svenska blommor. En färgkunnig granne menar att det är inblandningen av svart för nattljus som gör det. Gulsporre har en liknande gul färg som nattljus. I takt med att Smängen blir allt rikare så här års så blir nattljus alltmer uppskattad. Tidigare stod den ut, det blev solosång istället för körsång. Ambitionen är att insamla och sprida fröna från nattljus brett i samband med höstens slåtter.
Detta bestånd av vildmorot har växt ut på jord som jag sådde för första gången för två år sedan. Hallonen som växte i en skreva blev små och torkade ofta och högt gräs bland hallonen gav ett ovårdat intryck. Jag grävde bort hallonen och fyllde på med en blandning av plantjord och sand. Pratensis fröblandning spreds ut och vissa pluggplantor sattes in. Jag spred även frön från vildmorot. Nu i juli dominerar de en del av skrevan, som ses på bilden. Vildmorots vita blomkorg med lite rosa, på god höjd, har blivit en viktig färgsättare nu i juli på Smängen. Örten infördes med frö från ett stort bestånd invid en vägkant. Som för alla tvååringar blir varje års exemplar en överraskning.
När jag första gången såg blåmunkar på en strand i Skåne blev jag förtjust i den blå färgen, en vacker nyans för himlen. När jag sedan upptäckte att örten lagt beslag på ett kvadratmeter stort område invid en vägkant i det omgivande landskapet så föddes ett nytt misslyckat projekt. Idén var att få njuta intensivt av den blå nyansen på nära håll. Där det enbart fanns sand efter byggnationen av vårt sommarhus tänkte jag att denna tvååring skulle få en bädd och återkomma, år efter år. Jag lade på ett tunt jordlager av såjord och hämtade frön. Och visst, året efter noterade jag ett antal blommande exemplar. Men, två år efter var de borta och andra växter hade vandrat in. Och – när jag återvände till bädden vid vägkanten så förstod jag att det jag sett var en tillfällighet; efter en sommar med torka hade till hösten ett stort antal av örten grott. Nu växte andra växter även där.
Efter den erfarenheten har jag inte ägnat blåmunkar några mödor. Den dyker upp på Smängen med några få exemplar på olika ställen varje år. Lite färg och lite variation i grönfonden. Ett år remonterade ett exemplar som en snigel beskurit.
Blåeld – tiotusentals växer de vid Holmhällar på sydöstra Gotland, ensamma eller med tulkört. Ett kargt landskap, kalksten, raukar – och blåeld. Ett helt eljest landskap, magnifikt.
Frö till blåeld hittade jag på en parkering (grus) där många exemplar blommar. Första året efter införandet blommade några stora exemplar, och frön från dessa har nu spridits brett över Smängen. I år dök ett exemplar upp som kontrast till prästkrage (bilden). Tvååringarna överraskar varje år.
Varje morgon hälsar just nu ängshaverroten med en utslagen blomkorg. Vid lunchtid sluter den sig. Utgör en trevlig kontrast till prästkragarna. Blodnäva och ängssyra adderar. 
Ängfullness med en egen blomsteräng
